110610 Columbia, Missouri

Tillbaka till vår bas efter två veckors snurr i tornadoallén. Stormchasing är ingen frisksport direkt. Det blir ytterst påtagligt efter 1000 mil i bil med comfort food som enda option. Kroppen har förvandlats till ett slappt bihang vars nödsignaler hjärnan knappt noterar. De fantastiskt feta amerikanarna som vi mött längst vår rutt formar ett vista av fett och isolation. Inbäddad i en baconrulle toppad med gravy kommer inga radikala tankar loss. Mellanvästern skulle behöva en ny form av naturkraft som inte bara drog upp damm och debris utan också sög fettet ur folk.
Nu frukost: peanut-jelly-chokopop-bagel.

110608 Oklahoma-Arkansas-Missouri

Vår resa börjar utveckla sig till en road movie där vi stannar till då och då, plockar bilder av runda former. Ingen får säga nej till infall. Ett sfäriskt radartorn boom! En höbal boom! Propangastuber boom! Filmen verkar rullas ut framför vår bil likt en röd matta. Idéerna hakar organiskt i varandra och ett molekylärt rhizom växer fram.
Vi bestämmer oss för viga denna dag till Pawneeindianernas talesätt.
"Nothing has been, nothing will be, everything is"

110607 Pawnee Nation

Vi åker söderut från Nebraska och korsar Kansas innan vi kommer in i norra Oklahoma och Pawnee Nation. Äntligen en skön liten slumrande stad som avbräck från radbandet av deprimerande highway-drive-bajs.  Kanske beror på att det är huvudstaden i Pawneeindianernas reservat.
Gordon Adams är nyligen tillsatt Tribal Historic Preservation Officer och vi åker ut till hans ranch för en intervju. Han återberättar Pawneeindianernas skapelsemyt där tornadon intar en central roll. Både kvinna och man placerades tillsammans med allt levande på jorden med hjälp av en tornado. Intressant med en skapelsemyt där den mest omstörtande kraften intar en kreativ roll. Gordon reflekterar över Pawneeindianernas förflutna som krigarstam och den enda som dansar sin rituella dans motsols, precis som tornadon.
På kvällen spelar vi pool och dricker öl med ett gäng Pawnee's och ägaren av Cool Beer Pool and Dart, Danny T berättar att Pawnee's var den enda stammen som kunde navigera med hjälp av stjärnorna. En stor fördel nattetid på den vidsträckta prärien utan landmärken. Perfekt för ett gäng hästtjuvar. Han berättar hur han sent en kväll på fyllan träffar två långhåriga Indianer som förhör sig om hans stamtillhörighet:
Danny
—I'm a Pawnee.
Two Indians
—Oh, One of those horse thieves!
Danny
—Well, we stole your women too.

110606 Salina, Kansas

Du gamla du fria du klarblåa sky…
Inte ett moln, så långt ögat kan nå…
Vi bestämmer oss för att skicka hem vår stormjägare Mark till Toronto. Han har desperat vridit på alla radarbilder över mellanvästens väderscenarier, men det är som att försöka krama vatten ur en sten. Ett högtryck har lagt sig likt ett lock över de potentiella åskcellerna. Det gör att de inte kan nå upp till den latitud där jetströmmen sätter extra spinn på dem så de kan växa till roterande superceller. Och det ser tyvärr ut som om locket är lagt för gott denna vecka. Med andra ord är jakten över detta år och de olika stormjägarnas små röda markörer på GPS'n skingras över kontinenten.

110605 Nebraska..igen

När vi kommer ner till frukosten, som mer liknar ett konstrukt av olika artificiella substanser, ser Mark glad ut och signalerar att denna dag kan ge oss det vi mest av allt trånar efter - en tornado. Vi lämnar Days In motellet med sitt glada solemblem för att i ilfart åka till Nebraska igen. På vägen ut ur Uttomwa passerar vi en bränsledepå där vi skrattar högt åt BP's nya logo som nåt ljushuvud utformat som en morf mellan en sol och en solros. Hyckleriet når nya oanade höjder. Varför inte en struts som stoppar huvudet i sanden? Eller BP's chef doppad i olja och rullad i fjädrar?
Vi möter upp med resten av vår karavan och komradion slås på. Mark pratar med Daniel som är en stormjägare från Australien. Han har en specialbyggd bil som står parkerad i USA när det inte är tornadosäsong. Den är utrustad med ett aluminiumtak och olika monterade go-pro kameror som dokumenterar när bilen bombarderas av hagel. Det verkar vara hans grej att åka rakt in i den del av stormen som producerar det största haglet.
När vi introducerar en ny term i stormjägarnas väderjargong - att släppa väder - to release weather, ökar aktiviteten över radion markant. Vi gör ett stopp för att avvakta var åskcellen kommer att byggas upp och när det fastställts kör vi ner mot norra Kansas igen. Nu upprepar sig dansen med stormens rotation och rörelse igen, och när vi befinner oss rakt framför det mörka väggmolnet så är rotationen ganska kraftig. Vi filmar rakt fram när Mark ropar - Tornado, on the grund, to the right. Vi ser ingenting, ingen svans, var är den? Mark smattrar fram en förklaring likt en exalterad idrottskommentator. Tornadon behöver inte synas men vi får plötsligt syn på den virvel som piskar upp damm vid horisonten 3 kilometer bort. En liten svans drar sig upp i molnet. Mark fångar den på bild och vi bestämmer oss snabbt för att "deploy the tornado diverter" då väggmolnet kan producera fler tornados i området vi befinner oss. Den här gången går det lite snabbare och vår skruvade maskin tar än en gång spjärn mot den olycksbådande himlen. När vi betraktar den på håll liknar den en manet tecknad av Ernst Haeckel.

110604 Iowa

A busted chase is also a chase. Vi åker i ilfart från Joplin norrut genom Missouri upp till Iowa och Des Moines där Mark har satt dagens spik i stormkistan. Men för att hinna upp den storm som Mark beskriver som "maybe maybe, iffy iffy" så krävs det att vi utmanar vår maskins hållbarhet i höga hastigheter. När vi äntligen lyckats pressa upp vårt ekipage till 75 mph så blinkar det glatt i backspegeln och gränspolisen kastar lasso. Vi har kört 20 mph för fort. Men när polisen tittar in i vår bil navigerad av två svenska män iklädda militära jump-suits ser han förbryllad ut. Ett svenskt körkort spär ytterligare på förvirringen och vi kommer undan med en "verbal warning". Vi undrar hur en icke verbal varning skulle sett ut. Vidare mot det mer och mer avlägsna rosaskimrande blomkålshuvud till moln som trånar vid horisonten. Mark stressar oss hela tiden med stormens förehavanden och det ser sämre och sämre ut då stormen har ökat sin fart till 50 mph österut. Vi befinner oss fortfarande 100 miles väster om stormen och en snabb kalkyl ger oss 4 timmar till "storm interception". Vi vill fortsätta men Mark drar ner jalusien för gott och vi sänder stormsystemet en sista deppig blick innan vi vänder norrut mot Ottumwa, den närmsta nålen på kartan med motell-spree.

110603 Joplin

Vi rullar sakta in i Joplin som till en början liknar en helt vanlig stad i södra Missouri. Köpcentrum och den repetitiva raden av välkända snabbmatkedjor är länkade längst strippen in mot staden mitt. Men när såret öppnar sig är det en ofattbar syn. Vi kommer in precis där tornadon skapade som mest förödelse vid St John's sjukhus. Vi stannar vid en korsning och tittar ut över den 1,5 km breda gata av pulvriserad bebyggelse som sträcker sig 1 mil från stadens västra sida till den östra. När sirenerna ljöd strax efter 17-tiden den 23 maj hade invånarna 26 minuter på sig att söka skydd. Vad ingen visste var att de små tornados som inledde virvelstormen skulle foga sig samman till en F-5:a, den mest destruktiva kraft som kan uppstå i naturen. Vi talar med Aaron som sökte skydd med sin familj i sin svärmors källare. Det sista Aaron lade märke till innan han slängde sig ner under en hög av madrasser och filtar, var det märkliga vinande ljud som påminner om ett annalkande godståg. Under de 30 sekunder som tornadon rörde sig över deras hus stod tiden stilla, rummet fylldes med virvlande damm och Aaron bad till gud.
När tornadon passerat sprang han upp för att möta en fruktansvärd syn. Det kvarter som tidigare omgav det lilla huset var helt borta och plötsligt gick det att se horisonten igen. Aaron satte genast igång med att försöka rädda nödsatta människor och han reflekterar över hur katastrofen paradoxalt lockar fram det goda hos människor. Grannens nybyggda hus är helt bortryckt. Vi tycker att det ser ut som om man precis skall börja bygga. Grunden verkar just påbörjad. Huset flög 100 meter innan det splittrades mot ett träd. Grannarna gömde sig i badkaret som följde med upp i luften innan det tog mark i kvarteret längre bort. Mirakulöst nog överlevde dom och det slående är att så många av historierna som berättas om katastrofen har ett gott slut. För ser man på den näst intill totala utradering av de 8000 hus som stod i tornadons väg så är det bisarrt att "endast" 130 människor dog. En stor tragedi men det hade kunna sluta mycket värre. Det enda ord som går att häfta vid den malström av krossad materia som omger oss är: abstrakt. Solen går dock fortfarande ned och en vansinnig bild uppstår där det glödande klotet sänker sig ned över ett landskap av vrakspillror.