110610 Columbia, Missouri

Tillbaka till vår bas efter två veckors snurr i tornadoallén. Stormchasing är ingen frisksport direkt. Det blir ytterst påtagligt efter 1000 mil i bil med comfort food som enda option. Kroppen har förvandlats till ett slappt bihang vars nödsignaler hjärnan knappt noterar. De fantastiskt feta amerikanarna som vi mött längst vår rutt formar ett vista av fett och isolation. Inbäddad i en baconrulle toppad med gravy kommer inga radikala tankar loss. Mellanvästern skulle behöva en ny form av naturkraft som inte bara drog upp damm och debris utan också sög fettet ur folk.
Nu frukost: peanut-jelly-chokopop-bagel.

110608 Oklahoma-Arkansas-Missouri

Vår resa börjar utveckla sig till en road movie där vi stannar till då och då, plockar bilder av runda former. Ingen får säga nej till infall. Ett sfäriskt radartorn boom! En höbal boom! Propangastuber boom! Filmen verkar rullas ut framför vår bil likt en röd matta. Idéerna hakar organiskt i varandra och ett molekylärt rhizom växer fram.
Vi bestämmer oss för viga denna dag till Pawneeindianernas talesätt.
"Nothing has been, nothing will be, everything is"

110607 Pawnee Nation

Vi åker söderut från Nebraska och korsar Kansas innan vi kommer in i norra Oklahoma och Pawnee Nation. Äntligen en skön liten slumrande stad som avbräck från radbandet av deprimerande highway-drive-bajs.  Kanske beror på att det är huvudstaden i Pawneeindianernas reservat.
Gordon Adams är nyligen tillsatt Tribal Historic Preservation Officer och vi åker ut till hans ranch för en intervju. Han återberättar Pawneeindianernas skapelsemyt där tornadon intar en central roll. Både kvinna och man placerades tillsammans med allt levande på jorden med hjälp av en tornado. Intressant med en skapelsemyt där den mest omstörtande kraften intar en kreativ roll. Gordon reflekterar över Pawneeindianernas förflutna som krigarstam och den enda som dansar sin rituella dans motsols, precis som tornadon.
På kvällen spelar vi pool och dricker öl med ett gäng Pawnee's och ägaren av Cool Beer Pool and Dart, Danny T berättar att Pawnee's var den enda stammen som kunde navigera med hjälp av stjärnorna. En stor fördel nattetid på den vidsträckta prärien utan landmärken. Perfekt för ett gäng hästtjuvar. Han berättar hur han sent en kväll på fyllan träffar två långhåriga Indianer som förhör sig om hans stamtillhörighet:
Danny
—I'm a Pawnee.
Two Indians
—Oh, One of those horse thieves!
Danny
—Well, we stole your women too.

110606 Salina, Kansas

Du gamla du fria du klarblåa sky…
Inte ett moln, så långt ögat kan nå…
Vi bestämmer oss för att skicka hem vår stormjägare Mark till Toronto. Han har desperat vridit på alla radarbilder över mellanvästens väderscenarier, men det är som att försöka krama vatten ur en sten. Ett högtryck har lagt sig likt ett lock över de potentiella åskcellerna. Det gör att de inte kan nå upp till den latitud där jetströmmen sätter extra spinn på dem så de kan växa till roterande superceller. Och det ser tyvärr ut som om locket är lagt för gott denna vecka. Med andra ord är jakten över detta år och de olika stormjägarnas små röda markörer på GPS'n skingras över kontinenten.

110605 Nebraska..igen

När vi kommer ner till frukosten, som mer liknar ett konstrukt av olika artificiella substanser, ser Mark glad ut och signalerar att denna dag kan ge oss det vi mest av allt trånar efter - en tornado. Vi lämnar Days In motellet med sitt glada solemblem för att i ilfart åka till Nebraska igen. På vägen ut ur Uttomwa passerar vi en bränsledepå där vi skrattar högt åt BP's nya logo som nåt ljushuvud utformat som en morf mellan en sol och en solros. Hyckleriet når nya oanade höjder. Varför inte en struts som stoppar huvudet i sanden? Eller BP's chef doppad i olja och rullad i fjädrar?
Vi möter upp med resten av vår karavan och komradion slås på. Mark pratar med Daniel som är en stormjägare från Australien. Han har en specialbyggd bil som står parkerad i USA när det inte är tornadosäsong. Den är utrustad med ett aluminiumtak och olika monterade go-pro kameror som dokumenterar när bilen bombarderas av hagel. Det verkar vara hans grej att åka rakt in i den del av stormen som producerar det största haglet.
När vi introducerar en ny term i stormjägarnas väderjargong - att släppa väder - to release weather, ökar aktiviteten över radion markant. Vi gör ett stopp för att avvakta var åskcellen kommer att byggas upp och när det fastställts kör vi ner mot norra Kansas igen. Nu upprepar sig dansen med stormens rotation och rörelse igen, och när vi befinner oss rakt framför det mörka väggmolnet så är rotationen ganska kraftig. Vi filmar rakt fram när Mark ropar - Tornado, on the grund, to the right. Vi ser ingenting, ingen svans, var är den? Mark smattrar fram en förklaring likt en exalterad idrottskommentator. Tornadon behöver inte synas men vi får plötsligt syn på den virvel som piskar upp damm vid horisonten 3 kilometer bort. En liten svans drar sig upp i molnet. Mark fångar den på bild och vi bestämmer oss snabbt för att "deploy the tornado diverter" då väggmolnet kan producera fler tornados i området vi befinner oss. Den här gången går det lite snabbare och vår skruvade maskin tar än en gång spjärn mot den olycksbådande himlen. När vi betraktar den på håll liknar den en manet tecknad av Ernst Haeckel.

110604 Iowa

A busted chase is also a chase. Vi åker i ilfart från Joplin norrut genom Missouri upp till Iowa och Des Moines där Mark har satt dagens spik i stormkistan. Men för att hinna upp den storm som Mark beskriver som "maybe maybe, iffy iffy" så krävs det att vi utmanar vår maskins hållbarhet i höga hastigheter. När vi äntligen lyckats pressa upp vårt ekipage till 75 mph så blinkar det glatt i backspegeln och gränspolisen kastar lasso. Vi har kört 20 mph för fort. Men när polisen tittar in i vår bil navigerad av två svenska män iklädda militära jump-suits ser han förbryllad ut. Ett svenskt körkort spär ytterligare på förvirringen och vi kommer undan med en "verbal warning". Vi undrar hur en icke verbal varning skulle sett ut. Vidare mot det mer och mer avlägsna rosaskimrande blomkålshuvud till moln som trånar vid horisonten. Mark stressar oss hela tiden med stormens förehavanden och det ser sämre och sämre ut då stormen har ökat sin fart till 50 mph österut. Vi befinner oss fortfarande 100 miles väster om stormen och en snabb kalkyl ger oss 4 timmar till "storm interception". Vi vill fortsätta men Mark drar ner jalusien för gott och vi sänder stormsystemet en sista deppig blick innan vi vänder norrut mot Ottumwa, den närmsta nålen på kartan med motell-spree.

110603 Joplin

Vi rullar sakta in i Joplin som till en början liknar en helt vanlig stad i södra Missouri. Köpcentrum och den repetitiva raden av välkända snabbmatkedjor är länkade längst strippen in mot staden mitt. Men när såret öppnar sig är det en ofattbar syn. Vi kommer in precis där tornadon skapade som mest förödelse vid St John's sjukhus. Vi stannar vid en korsning och tittar ut över den 1,5 km breda gata av pulvriserad bebyggelse som sträcker sig 1 mil från stadens västra sida till den östra. När sirenerna ljöd strax efter 17-tiden den 23 maj hade invånarna 26 minuter på sig att söka skydd. Vad ingen visste var att de små tornados som inledde virvelstormen skulle foga sig samman till en F-5:a, den mest destruktiva kraft som kan uppstå i naturen. Vi talar med Aaron som sökte skydd med sin familj i sin svärmors källare. Det sista Aaron lade märke till innan han slängde sig ner under en hög av madrasser och filtar, var det märkliga vinande ljud som påminner om ett annalkande godståg. Under de 30 sekunder som tornadon rörde sig över deras hus stod tiden stilla, rummet fylldes med virvlande damm och Aaron bad till gud.
När tornadon passerat sprang han upp för att möta en fruktansvärd syn. Det kvarter som tidigare omgav det lilla huset var helt borta och plötsligt gick det att se horisonten igen. Aaron satte genast igång med att försöka rädda nödsatta människor och han reflekterar över hur katastrofen paradoxalt lockar fram det goda hos människor. Grannens nybyggda hus är helt bortryckt. Vi tycker att det ser ut som om man precis skall börja bygga. Grunden verkar just påbörjad. Huset flög 100 meter innan det splittrades mot ett träd. Grannarna gömde sig i badkaret som följde med upp i luften innan det tog mark i kvarteret längre bort. Mirakulöst nog överlevde dom och det slående är att så många av historierna som berättas om katastrofen har ett gott slut. För ser man på den näst intill totala utradering av de 8000 hus som stod i tornadons väg så är det bisarrt att "endast" 130 människor dog. En stor tragedi men det hade kunna sluta mycket värre. Det enda ord som går att häfta vid den malström av krossad materia som omger oss är: abstrakt. Solen går dock fortfarande ned och en vansinnig bild uppstår där det glödande klotet sänker sig ned över ett landskap av vrakspillror.

110602 Wichita

I Witchita träffar vi Dale Zogleman vars företag Protection Shelters bygger betongbunkrar som ska skydda människor från tornados. Han har en helt obetalbar outfit med comwoyboots, företagskepa och instoppad skjorta i tajta klarblå Wranglers. När vi ber honom berätta om sitt företag så är det som att sätta på en bandspelare. Bunkrarna väger 18 ton styck och dumpas på din bakgård eller byggs in i ditt hus. Endast 10000$! Han berättar hur efterfrågan skjutit i höjden efter katastrofen i Joplin. Alla ringer och vill ha sitt eget skyddsrum. En kvinna har beställt ett specialdesignat rum till sig och sina 6 hundar. Dale visar även bilder på en bunker han byggt åt en man och hans älskade Harley Davidson. När vi föreslår ett samarbete där vi ska utforma en bunker till en skulptur nappar han direkt. Kanske kan bli ett Publik Work till Salina där vi troligtvis skall tillbringa en månad eller två nästa år. Solen går ner och efter att ha sett bunker efter bunker får vi till slut ledigt och rullar in till ett bunkerliknande Motel i Witchita. Lights out, tomorrow Joplin…

110601 Nebraska

Vi lyckas köra de sista miles in i Grand Island, Nebraska på ren viljestyrka då klockan är 3 på natten. Vi har helt missbedömt restiden och checkar till slut in på ett sunkigt Motell. En kraftig storm som benämns "Gustado" har just dragit genom staden och bland annat lyft upp ett lagerhus i luften och flyttat det ett par kvarter. På morgonen möter vi upp med Mark Robinson, vår Kanadensiska "Storm Chaser" som ska guida oss genom tornadoallén en vecka framöver. Mark är meteorolog i Toronto, sant tornado-freak och har en egen TV-show som heter Storm Chasers. Han lastar in ett ton med datorer och packningen sväller över. På vår Ford Explorers tak placerar han ett antal olika antenner. Bland annat till en komradio som kopplar ihop oss med de två andra bilar som ingår i vårt följe. I en bil kör Scott och Dave som är legendariska stormjägare med de mest extrema filmbilderna av tornados på sina meritlistor. De flesta klassiska youtube klipp av close encounters med tornados är tagna av Scott och Dave. Deras bil är pimpad med specialskydd mot hagel vilket är den största faran med att jaga stormar. Chansen att se en tornado i en supercell är extremt låg men decimeterstora hagelkulor är väldigt vanligt förekommande. I hjärtat av supercellen blir man bombarderad och har man otur krossas alla fönster i bilen. Efter att ha gått igenom prognoserna och bestämt oss för att satsa på en cell som verkar bubbla upp i södra Nebraska på gränsen till Kansas åker vi iväg. Efter 100 miles söderut över böljande vidsträckta åkrar i början av "The Great Plains", svänger vi in på en Subway för lunch och avvaktan inför en mer exakt bestämning av var supercellen kommer att bildas. På parkeringen möter vi ett helt koppel av stormjägare som alla har valt samma utgångspunkt för dagens jakt. Alla beundrar vår maskin och frågorna regnar över oss. Plötsligt är det panik och alla slänger sig likt brandmän in i sina bilar. Mark riggar upp sin GPS och radar i datorn och dirigerar vårt ekipage mot stormens öga. Vi befinner oss norr om cellen som rör sig sakta österut med en anticyklisk rörelse. Nu går det snabbt för vi vill genskjuta stormen och hamna på dess sydvästra sida. Just där uppstår det smala lågt hängande "wall cloud" i vilket tornadon kan utvecklas. Man kan betrakta tornadon som ett väldigt precist uttryck för hela supercellens totala kraft fokuserad i en punkt. Rotationen ökar successivt och likt en piruetterande konståkerska som drar in sina armar ökar hastigheten tills tornadon kan utvecklas. Lite som virveln i ett badkar på tömning. När vi ska genskjuta stormen hamnar vi i dess öga och utsätts plötsligt för ett skyfall som vi aldrig tidigare upplevt. Kraften i ovädret är obeskrivlig och nu inser vi att detta projekt är på allvar. Den skruvade skulpturen och antitornadomaskinen som ligger och hoppar på vårt flak känns plötsligt väldigt sårbar. När Marks radar går ner, och den stormjägarbil vi tagit rygg på vänder på en smal väg, uppstår panik. Vi befinner oss i stormens öga med noll sikt och i det område där tornadon kan passera om den tar mark. U-sväng med släp på översvämmad väg lyckas till slut efter en del manövrerande och skrik, och vi kan åka med ilfart västerut och lägga oss bakom stormen. Nu börjar jakten där det hela handlar om att positionera sig snett bakom stormen så vi kan följa dess utveckling och ha uppsikt över väggmolnet. Vi blåser genom det platta landskapet och Mark uppdaterar oss hela tiden om stormens vridningar och rörelser. Vi bestämmer oss för att försöka få upp vår maskin mitt i dess väg då stormen just bytt riktning söderut. Vi hittar en plats på en grusväg mitt i stormens väg och får 5 minuter på oss att ställa upp The Tornado Diverter. Vi hade inte förväntat oss sådan dramatik första stormjägardagen så vi har inte hunnit drilla vår uppsättningsmanöver. Efter lite fumlande och stress får vi till slut upp den, kopplar in högspänningsanläggningen och kör iväg. Vi betraktar stormen på avstånd med vår maskin som en liten David placerad rakt framför en framrusande Goliat.

110531 Mc Cuny, Kansas

Idag har vi filmat på Marv Johnstons bondgård i södra Kansas. Han och hans fru Barbro Johnston har haft stora problem med återkommande tornados som varje vår drar in över deras åkrar och fält. Marv har en ådra av uppfinnare i sig som han kanaliserat i bland annat en kombi mellan en motorsåg och en rullstol. Så när han fick höra att vår maskin behövde en test-site, bjöd han nyfiket in oss att sätta upp den på hans gård. Han berättar hur tornadovidundret slumpvis väljer ut sina offer och att inget verkar gå att göra åt det. Hans gård låg bara 40 miles från Joplin som totalförstördes av en F-5 tvister i början av förra veckan, och vart vi än kommer i området pågår insamlingar till offren från katastrofen. Så vad kan vår Tornado Stopper göra åt ett av naturens mest kraftfulla väderfenomen? Kanske inte stoppa den, men som Marv föreslog, dirigera om dess riktning. Vi funderar på att byta titel på verket för att mer precist beskriva funktionen på maskinen  - The Tornado Diverter. Varför inte en hel serie som står uppställda i två linjer i en trattform som låter kraften mynna ut i ett obebott område? Likt en aikidomästare som använder den attackerandes egen kraft för att få den på fall. Nu åker vi vidare norr över mot Nebraska för att möta vår Kanadensiska stormjägare Mark Robinson. Oändliga platta fält vässar blicken mot spikraka motorvägar. Hoppas bara att himlens skymningsröda nyans inte infriar det amerikanska ordspråket, "Red sky at night, sailers delight".

110528-30 Columbia

I Columbia, Missouri riggar vi vår skulptur inför stormjakten. Vi har fått låna en fantastisk ateljé mitt ute i naturen av David Wilson som tillsammans med Paul Sturz ligger bakom den internationella dokumentärfilmfestivalen True/False. Röda fåglar, bältdjur, tvättbjörnar och sköldpaddor tittar nyfiket på när vi monterar isolatorer, pvc-rör, toroid och högspänningsanläggning. Allt på en begagnad trailer som vi målar i samma grafitgråa nyans som det monster till bil vi hyrt. När vi testkör ekipaget med vagt militärt utseende, så hoppar släpet av och vårt projekt är millimeter från kollaps redan i dess linda. Vi har extrem tur då en liten säkerhetskedja räddat oss och bilens underrede mirakulöst undgått skador trots att släpet sitter fastkilat under bilen. Vi omgrupperar, plåstrar om och när vår kollega Lars Siltberg anländer för att hjälpa oss med filmfotot är vi redo att bege oss av.

110527 Memphis

I snittet mellan tropo- och stratosfär kilar vårt lilla Deltaplan in sig i en jetströmsficka över Atlanten. Allra längst bak, inklämda mellan en fet Ukrainsk tant och en nervig Amerikansk backpacker, känns The Great Plains långt borta. Vi mediterar över att en kubikcentimeter luft, vid markytan, innehåller 28 miljoner miljoner miljoner partiklar. Men att solvinden som bombarderar vår magnetosfär bara håller 6 partiklar i samma rymdmått. När vi seglar ner för en mellanlandning i Memphis pumpar Weather Channel ut senaste nyheterna om den extrema vädersituation som råder i landet. Välkommen till Tornado Alley!